Detta är mitt steg från radiodramatiken upp på scenen. Bokstavligen. Jag hade träffat några skådespelare som undrade om jag ville medverka i deras sommarkabaret på Strömparterren och det gjorde jag, som sångerska med några nyskrivna countrypastischer. Varför country? Jag har alltid haft en dragning till amerikansk glesbygdskultur. När vår sommarkabaret var över frågade mina nya vänner om jag inte hade lust att skriva ett teaterstycke som de kunde arbeta med under hösten. Jag fick för mig att jag borde lära känna en pjäs tillkomst och liv liksom hela vägen, så jag föreslog helt frankt att jag skulle medverka. Och de sa ja. Och då var jag ju tvungen att skriva nånting.
Det blev en musikal om tre personer som träffas i ett väntrum, blir kidnappade av en entreprenör i vårdbranschen som tar deras organ som betalning för de skulder de drar på sig vid varje behandling, vilket genererar nya skulder osv. Idag fattar jag faktiskt inte att jag fick till så bra låtar som No, no malign (reklam för ansiktskräm som fyller en människas alla behov plus har solskyddsfaktor
1 500), och Har varit inlåst rätt länge med dig (en känslig duett om passion och tvång). Dessutom spelade jag dockteater och blev efter en föreställning konfronterad med dåvarande sjukvårdsministern av Aftonbladets politiska reporter. Det mynnade ut i en bild där han såg livrädd ut och jag såg ut som en påtänd dominatrix. Det gav inte ett rättvis bild av vårt möte. Men han var nog van.
I efterhand har jag förstått att det här var en väldigt uppskattad föreställning. Jag har mött människor som talar om den med påtaglig värme, även nu så många år senare. Det förstod jag inte då. Jag trodde nog att den var pinsam. Att den inte höll måttet. Men det gjorde den nog. För övrigt var den mästerligt regisserad av Johan Paulsen.