Jag minns att idén till den här pjäsen dök upp efter att jag sett en eller flera dokumentärer om child beauty pageants. Flickebarn tävlar i att se groteska ut och visa upp meningslösa talanger, stenhårt coachade av företrädesvis mammor som styr sin avkommas karriär som om det gällde ett fälttåg till Ryssland. Då fick jag en bild av en hel familj som lever på och för sin minderåriga dotters framgångar inom diverse områden, men jag kom ingen vart med den, utan det blev en pjäs om en kvinna som lever på och för sin minderåriga dotters framgångar, som vaknar med en man hon träffade kvällen innan och han lever inte för nånting, men griper gärna ett tillfälle när det kommer tillräckligt nära, hur bräckligt det än egentligen är. Drömmar föds och dör på ganska många sätt och egentligen handlar nog pjäsen om ömhet och att se mirakel där andra ser en utbetalning av det sociala arvet.
Pjäsen har satts upp en gång, regisserad av Katarina Ljung och med Lena Lundholm och Björn Wahlberg i de två rollerna och jag minns uppsättningen så oerhört tydligt, jag kan se den nu, kanske bär jag den alltid med mig.