Den här monologen skrev jag med målet att vinna Monologfestivalens monologtävling. Vilket jag också gjorde. Jag är en tävlingsmänniska av stora mått, som tyvärr nästan alltid förlorat, så det här var så nära en triumf jag nånsin kommit. Att sen en medlem av juryn fann det smakfullt att dissa mitt bidrag i en intervju har jag långt om länge förlåtit – tror jag.
Denna historia om en kvinna som försöker hitta ett fungerande jag (alternativt vi) efter en helkroppstransplantation har översatts till katalanska och spelats i Barcelona. Kom på gästspel till Göteborg också.
Idén fick jag när jag såg en liten notis i någon tidning för länge sen, om en forskare som gjort huvudtransplantationer på apor. En apa hade levt en hel halvtimme efter operationen. Det såg forskaren som en stor framgång. Det kan ha varit en suddig sorglig bild också, eller så har jag bara hittat på den.