Jag måste lämna avund nu. Det hade jag inte behövt göra om det hade fungerat. Om avund fått mig att bli produktiv som tusan hade jag omfamnat avunden och aldrig släppt taget. Jag är inte den som är den som behöver vara god eller bra. Jag nöjer mig med att jobbet blir gjort.
Men inte mycket manus har blivit skrivet. Och så klart är jag besviken. Att få pjäsen klar är målet med det här projektet, men det börjar se ut som något helt annat. Något självcentrerat och nästan löjligt smalt i stil med Marina lär känna sig själv.
Nu har jag ägnat mycket tid i mitt förflutna åt att göra precis det, med varierande framgång. Det är knepigt att få ordning på sin självbild eftersom den hela tiden är stadd i förändring. Jag har till exempel svårt att känna att jag är samma person som jag var 2006. I dag skulle jag gjort hela andra val, både när det gäller livsmål och vårgarderob. Det känns inte alltid som om jag är samma person nu som då, som om jaget vore ett föränderligt ting.
Jag hade en märklig idé när jag var barn. Den gick ut på att varje gång jag somnade så lämnade jag den verklighet jag existerat i och gled över i en annan. Den här nya verkligheten såg exakt likadan ut som den gamla, så jag märkte aldrig någon skillnad. Vad meningen var med detta var dunkel, men kom igen – precis lika konstiga koncept har blivit populära bland stora grupper. Exempelvis idén om att man kommer till himlen när man dör.
Verkligheten kanske förblir densamma, men mitt jag kanske förändras lite, lite för varje dygn. Min jag-uppfattning nyskapas precis som kroppen förnya vissa celler. Jag vaknar lite ny varje dag. Då behöver jag desperat en ny vårgarderob som mer klär min förändring. Det betyder överkonsumtion. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att nästa dödssynd att ta tag i är…frosseri.
Lämna ett svar