Ganska ofta läser jag tidningen Bust. Den är en sån älskansvärd mix av feminism, kultur (både fin- och populär- och mittemellan), mode, samhällsdebatt och handarbete. Det förekommer även nyttiga och lärorika inslag, ofta under smarta rubriker som exempelvis ”Electric ladyland – do your own wiring”. I dag läste jag om Lena Dunhams intelligenta och eleganta reaktion på att ha blivit photoshoppad nästan bortom igenkännbarhet på omslaget till den spanska tidskriften Tentaciones. Det väckte ett litet minne från way back, alltså nån gång 80-talet.
Jag var ung, jag var verksam inom den orientaliska dansbranschen och jag var storrökare. Så varje morgon, på väg till min dagliga orientaliska dansträning, stannade jag till vid Pressbyrån och köpte ett paket cigaretter. Det brukade hålla mig flytande till lunch. En sidoeffekt var att jag blev bekant med det utåtriktade butiksbiträdet. Och en morgon sa hon extra högt och glatt att jag var i tidningen. Jag blev så klart glad och då sa hon att jag var med i den där snusktidningen som var det snuskigaste man kunde vara i. I alla fall på Pressbyrån.
Jag svär på att mina inälvor sjönk inuti så långt det var fysiskt möjligt. De ville ut ur den kropp som skämt ut dem utan deras vetskap. Så hela jag svajade till och fick knappt fram att jag gärna ville se mig själv i snusktidningen. Och det fick jag. Jag fick till och med ett ex gratis.
När jag träffade mina fria dansgruppskolleger kunde vi konstatera att vi blivit skamlöst utnyttjade till ett reportage om ”alla villiga tjejer i Kungsträdgården”. Nån hade tagit bilder av oss när vi hade ett framträdande på scenen i Kungsan och använde dem som illustration. Det blev upprörd stämning. Det talades om aktioner både inom och utom lagen, men allt det där bara tystnade när jag råkade bläddra en sida längre bakåt.
Där var själva snusket, då. En tjej. Som var naken och smågymnastisk. Och som saknade bröstvårtor. Vi var helt ställda. Vad fan var det här? En ny trend, som könshår kontra rakat? Det kändes väl drastiskt. Om man gjorde sig av med sina bröstvårtor var det nog en ganska oflexibel grej. Eller var hon född sån? Hur skulle det bli om hon fick barn och jättegärna ville amma? Kunde vården vara behjälplig här? Men för att inte bli helt sorgsna av såna tankar, valde vi att tro att hon nog bara blivit retuscherad. Man sa så på den tiden. Det låter ju långt och otympligt idag. Idag använder vi det betydligt smidigare begreppet photoshoppad. Så utvecklingen har absolut gått framåt. På många plan.
Lämna ett svar