Egentligen var det inget fall, utan en uppgång. Men den gör så att jag får skjuta utvecklandet av högmodskonceptet till imorgon. Idag gick jag ut på en lång, lång promenad i härligt väder utan fungerande blodsockermätare. Det är egentligen helt ofattbart. Jag har haft diabetes i snart 17 år. Jag ska kunna det här. Och det gör jag. Men ändå sitter inte ganska nödvändiga rutiner i ryggmärgen. Eller nån annanstans heller.
Jag var noga med att få med mig druvsocker ifall blodsockret skulle bli för lågt. Det brukar jag känna ganska snabbt och åtgärda lätt. Men eftersom jag glömt min mätare hade jag ingen som helst möjlighet att märka att blodsockret blev för högt. Och det känner jag inte förrän det är väldigt högt. Men då kännas det å andra sidan rejält. Varje andetag liksom knastrar och känns otäckt, som om man andats in farlig gas som läckt ut från en kemisk industri och alla uppfattat budskapet om ”stanna inne och stäng alla fönster” utom jag. Och sen börjar jag kräkas. Det har aldrig gått så långt så jag blivit medvetslös, men det betyder inte att det inte KAN hända. Och det borde göra mig mån om att ha koll. Så varför har jag inte det?
Det skulle kunna bero på att jag aldrig accepterat att jag har en kronisk sjukdom. Men det tycker jag nog att jag har. När jag blev sjuk var jag väldigt medveten om vad det innebar och anpassade mitt liv efter det. Och oftast funkar det ju bra.
Det skulle kunna vara lättja. När jag insåg att mätaren inte var med, så orkade jag inte gå tillbaka och dessutom förklara för mitt promenadsällskap att han skulle få vänta en halvtimme, visserligen i skön vårsol, men ändå.
Men mest handlar det nog om ett visst högmod. Lite: ”Äsch, det går säkert bra, jag har ju på något intuitivt plan full koll på vad som händer, och just det där kommer inte att hända, för såna misstag gör inte jag helt enkelt.”
Fast jag gjorde precis det och det var redan turen att jag inte blev riktigt dålig förrän jag kom hem. Det har varit jobbigt att kräkas bland alla söndagsflanörer vid Bergsunds strand, visserligen i skön vårsol, men ändå. Nu ligger jag och tittar på en icke-underhållande film på tv, och konstaterar att eftermiddagen och kvällen runnit bort i ett orkeslöst ingenting. Men det var kanske ändå en fin illustration av verkligt, meningslöst högmod. Och det är ju alltid något.
Lämna ett svar