Märkligt nog är det när jag kommer till vrede som det äntligen händer nånting. Jag plockar fram mitt manus som saknar slut och börjar jobbar med det, lite försiktigt, men ändå. Jag känner mig inte alls arg. Men jag har en sorts beslutsamhet.
Det är kanske inte alls vreden som känsla eller synd det här kommer sig av. Jag har genom det här utforskandet av dödssynder som drivkraft tvingats ta mig en titt på mig själv och närma mig saker som jag kanske inte alls förstod att jag skulle närma mig. Och resultatet är att jag överraskat konstaterar att jag nog skulle klara mig rätt hyfsat på domedagen om det bara var bristen på dödssynd som räknades. Men så lätt är det ju aldrig.
Men att jag börjar skapa nånting precis nu, när jag skrivit om pappa och allt bråk och den otäcka, farliga vitglödgade vreden hos pappa när han blev Askmannen, det handlar kanske om att jag kan uppskatta att få sitta i lugn och ro och jobba med min pjäs och kanske ta en kopp kaffe emellanåt utan att någon skriker vettlöst i rummet bredvid. Eller står bredvid mitt skrivbord, tyst och vitglödgad med ett hundkoppel i handen.
Lämna ett svar