Att försöka sig på girighet känns som att försöka sparka in en dörr som kanske en gång fanns, men som nu endast är några rostiga gångjärn. Girighet är inte bara en drivkraft, det är en livsstil. Från förskoleföretag till nationer.
Girighet har gått samma väg som högmod – från dödsyndigt till nödvändigt, en viktig BIT i ens framgångslego. Först ska man gapa över mycket och sen ska man vilja ha mer och det kanske sticker i ögonen på somliga, men de är i så fall svaga själar som inte orkar ta sig fram på bekostnad av andra eller rätt och slätt religiösa.
Men hur bär man sig åt? Vad ska jag roffa åt mig? Min sons studiebidrag? Om jag hade haft en fallenhet för att bygga upp framgångsrika aggressiva bolag, så borde den ha visat sig nu. Att kasta sig in i friskolebranschen känns lite som att komma in längst ner i ett pyramidspel. Dessutom skulle jag antagligen bli så intresserad av den påhittade pedagogiken att jag skulle koncentrera mig för lite på att spara in på lokaler och personal och inte få ut nån vinst alls. Men skolan kanske skulle bli riktigt spännande. Och det vore ju helt åt helvete.
Min tanke var ju att få fart på mitt skrivande, men hur ska min svarta komedi om nedbrytande nostalgi och en livsplan som fått eget liv och härjar som en poltergeist i en smakfullt renoverad sekelskiftesvilla kunna ge mig möjlighet att bli förmögen? Hur ska jag förhandla fram det? Jag brukar bjuda under mina motparter bara för att verka lite fritänkande, men mest för att de inte ska bli arga eller tro att jag övervärderar mig själv. Om dumhet var en dygd skulle jag definitivt ha halva inne i himmelriket.
Lämna ett svar