Mitt frosseri kommer inte att bli av inom den närmaste framtiden om jag inte ska handla på kredit. Kredit är en möjlighet, man bara vänder på det ekonomiska incitamentet från prefross till postfross. Det har jag dock testat i många år, så det kan jag utvärdera på stående fot: Det leder inte till ökad produktivitet, däremot till en tråkig skuldsättning.
För att vara en i grunden pessimistisk människa är jag förbluffande bra på att göra glädjekalkyler. Om jag har producerat nåt, cashar jag in innan själva cashen kommit eller ens blivit diskuterade med en eventuell uppdragsgivaren. Men jag har varit duktig och jag känner mig dessutom trött och låg och behöver pigga upp mig. Och jag har kredit. Åtminstone än så länge.
Det är i dessa lägen jag borde bo i glesbygd. Långt ifrån mina primärbegär: Kläder och accessoarer. Och tidskrifter. Och fina växter (som känns som mänskliga rättigheter, de producerar syre, faktiskt). Och saker till min hund. Fina kuddar. Husgeråd. Allt under solen.
När jag upplever min överkonsumtion av livets kvasinödtoft som ett problem, brukar jag komma förbi det genom att inte köpa kläder utan TYG! Och sy själv. För flera tusen. Jag köper BEGAGNAT och gör faktiskt en insats för miljön och ibland även för samhällets olycksbarn. För flera tusen. Jag köper saker till ANDRA! För några hundralappar.
Men vad skulle glesbygden hjälpa? Jag beställer redan saker på nätet trots att jag bor ett stenkast från affärerna jag beställer ifrån. Vitsen med det är att man då kan handla mot faktura, och betalningen av den kan man dra på tills de hotar med KFM, men då har ju allt mitt arbete burit frukt och jag badar i pengar. Jag har bara ett cashflow-problem intalar jag mig, när mitt problem i grunden är workflow. Eller flow rätt upp och ner. Inget flyt. Alla mina pengaoffer till trots.
Lämna ett svar