Det här med kättja som drivkraft har visat sig vara mer invecklat än jag trodde. Det kräver insatser bortom billig lingerie och Jane Austen-filmatiseringar. Just nu är jag inne i en känslig diskussion med både mig själv och andra, så jag får helt enkelt återkomma om kättjan. Nån gång. Kanske.
Men jag har även haft en annan diskussion med en mig närstående person och den handlade om gårdagens dödssynd – lättjan – sedd ur ett modernt management-perspektiv. Det är lätt att tro att en företagsledare skulle sky lättjan varhelst den stack upp sitt avslappnade ansikte, men så var inte alls fallet visade det sig. Tvärtom.
Min managementperson ansåg att en lat anställd kan vara en utmärkt anställd. Om man är lat vill man bli klar fort med jobbiga saker. ”De är mästare på GTD – Get Things Done.” Lata personer jobbar alltså snabbt och målinriktat. Dessutom är de bra på att vara rationella och se vad som är väsentligt, istället för att slösa en massa tid på sånt som är onödigt. ”De hittar inte på saker för sakens egen skull.”
De kan också vara kreativa när det gäller att komma på nya smarta sätt att få saker gjorda och kan de kopiera något bra, så gör de det. Utan en massa grubblerier och elände.
Lata chefer har också sina bra sidor. De delegerar naturligtvis istället för att göra allt själva, vilket annars är en fälla som många chefer fastnar i. Så de lata har mycket att ge på alla nivåer i ett företag.
Lättja är alltså en drivkraft att räkna med, och kanske den som kommer få det pris jag så småningom ska skaka fram, när mitt experiment som nu kanske även är en tävling för att göra det lite mer spännande för mig själv, blir klar. Heja lättjan!
Lämna ett svar