Man har tydligen döpt om den här synden. Kättja lät väl för mycket som ett sagodjur. Nu heter det liderlighet. Men själva syndsubstansen är väl densamma. Jag skulle alltså prova liderlighet som drivkraft och det kanske låter spännande för vissa, men det har varit en kamp hela vägen.
Om nu liderligheten ska sporra till stordåd, så måste den väl användas som en sorts belöning. Det visar sig inte vara helt okomplicerat om man har en lång relation som man trivs med. Det har jag. Så självklart vände jag mig till min partner för att lägga upp ett sexbelöningssystem som skulle optimera min arbetsinsats. Det blev genast knas.
Tanken var att vi skulle komma överens om att min partner konsekvent skulle säga nej till varje liderlig invit från min sida om jag inte presterat si och så många tecken – exklusive mellanslag – under en arbetsdag, ej heller ta några sådana initiativ själv. Då inflikade han att det ju faktiskt kunde innebära att om jag inte skrev, eller skrev väldigt lite, (vi hade satt ribban rejält lågt), så skulle ju inte han få till något liderligt om han skulle vilja det.
Jag svarade att det är då han ska ta i med hårdhandskarna och se till att jag skriver. Då påpekade han att det jag menade var att han skulle hota mig. Och om han hotade mig skulle vi ju ha lämnat liderligheten som drivkraft och hipp som happ hamnat i rädsla som styrmedel. Och då rädsla inte är en dödssynd, i alla fall inte i nuläget, så kullkastades hela mitt projekt. Och det hade han ju rätt i.
Vi kom överens om att jag kanske kunde försöka med liderliga fantasier, men jag vet hur det blir. Jag kanske tänker att jag ska skriva klart min pjäs för att på så sätt kanske komma nära låt oss säga Matthew McConaughey och ha nån sorts sex. Med honom alltså. Han ser ju bra ut. Men det blir också knas direkt. För den osannolika och omständliga kedja av händelser som jag måste traggla mig igenom i mitt huvud, för att kanske, kanske, kanske överhuvudtaget får en anledning att träffa Matthew McConaughey, är så utmattande att jag inte kan göra nånting mer denna arbetsdag. Köttet må vara villigt, men anden är en jädra trovärdighetsfascist. Det är som det är. Så nu sitter jag här i min duvblå negligé, tillbaka på ruta ett.
Jag hade tänkt pigga upp med nån sång om en duvblå negligé, men har inte hittat ens en nubbevisa som behandlar detta poetiska ämne. Dock bifogar jag den utmärkta Raspberry Beret som kan låta som Duvblå Negligé om man sluddrar riktigt, riktigt mycket. Vilket man gör när man tröstat sig med typ ett helrör.
Lämna ett svar