Ostorhetsvansinne

Jag tycker inte om högmod särskilt mycket. De här sista dagarna i dess sällskap har gjort den till min sämsta dödssynd. Förut var det kanske girighet, och det kan det bli igen, men just nu är högmod dumt, tröttsamt och värdelöst som drivkraft. Eller så har jag bara svårt med positiva människor.

Men jag vet inte om jag tycker att högmodiga människor är så positiva. De är ju positiva till sig själva, det ska gudarna veta, men där tar det liksom stopp. Jag är ingen statistiker, men inte tycker jag att det skett en uppvärdering av medmänniskan i samma härliga takt som individer har kommit att uppvärdera sig själva. Man tycker att man själv är värd en massa saker, på mer eller mindre lösa grunder, men de som råkat ha oturen att inte bli man själv tycker man inte ens lite överseende synd om. Ingen får hålla en tillbaka med sin alltmer värdelösa personlighet, för man är faktiskt värd att få trycka upp sin framgång, sitt välstånd, sin överlägsna själ i ansiktet på hela världen – så länge den inte öppnar munnen och vill smaka.

För mina föräldrar var begreppet att göra rätt för sig en självklar del av att vara människa. Gosse, har jag varit hånfull och gjort mig lustig över det. Men det är nog lite så jag ser på mig själv om sanningen ska fram. Jag har ingen självklar rätt till nånting. Jag är inte värd saker per automatik. Jag tänker kanske inte direkt att jag ska göra rätt för mig i mitt arbete, utan kanske mer jag vill göra mina idéer rättvisa. För att jag gillar dem. Och tror att de kan ge nånting till mina medmänniskor.

Men hör hur jag låter! Vad är det för vämjelig helyllepersona som krälar fram? Ska min självbild förvridas till en vaniljfontän? Jag får sätta allt mitt hopp till avund. Avund trendar. Nu ska jag hata hela världen.