Ibland blir vakenlivet lätt drömlikt. Jag är inte så esoteriskt lagd, men visst, några tecken framslängda i min väg av ödets hand har jag inget emot. I går kväll blev jag upplyst om att jag nämnts på NÄTET i ett KONSTIGT SAMMANHANG. Jag hoppar alltid till lite när såna saker kommer plötsligt. Det är ett men efter en traumatisk upplevelse i Pressbyrån vid Slussen för många, många år sedan.
Det var på den tiden jag dansade orientalisk dans i den ambitiösa och ganska hardcore-feministiska gruppen Astarte. Många tyckte att orientalisk dans och feminism verkade som en paradox, men då var de inte insatta i den neomagdansrörelse som utvecklats på den amerikanska västkusten vid denna tid. Magdans, speciellt med folkloristiska inslag, ansågs som ett bejakande av en sund kvinnlighet som inte alls självklart riktade sig till män. Vi hade till exempel en regel om att aldrig framträda för en publik bestående av enbart män. Den höll vi benhårt på, med ett enda undantag: höstblot hos vikingaklubben på Svenska fläktfabriken. Vi var tvungna att se det med egna ögon.
Men ger man en uppdragsgivare ett finger tar de gärna hela handen och mycket riktigt – plötsligt skulle vi medverka i nåt degenererat rollspel och vara plundringsbyte från en fiktiv utflykt till ett odefinierat Österland, bära kedjor och ropa hjälp (fast inte för kraftfullt). Det höll på att sluta våldsamt. Jag fick hålla några gruppmedlemmar tillbaka samtidigt som jag på ett pedagogiskt sätt förklarade för en oförstående man i plasthjälm med horn att vi nog skulle göra som vi brukade. Alltså inte vara krigsbyte.
Tillbaka till Pressbyrån. Jag, frilansande magdansös, stannar för att köpa cigg, vilket jag gör varje morgon. Det är en liten kö bakom mig. Många vill handla, trots att detta är långt före nån latteera. När det blir min tur skiner affärsbiträdet upp och säger glatt att jag är med i tidningen. Vad roligt, tycker jag. Vilken tidning? ”Den där snusktidningen.”
Vad hade hänt? Hade nån gjort ett fotomontage med mitt huvud och en snuskkropp? Eller hade jag fått multipel personlighetsstörning, vilket jag ständigt gick och fruktade?. Hade en annan personlighet tagit över och snuskkroppat sig med min kyska kropp. (Vilket var ett övergrepp. Jag hade den för fasen först!) Jag måste få visshet. Alla bakom mig i kön också för den delen, för de var tysta som möss och helt oangelägna om att få köpa frimärken eller tuggummin med björksocker eller vad det nu var de åtrådde mest klockan sju och trettio en vardag.
Jag bad med svag röst om att kanske få se tidningen och biträdet tog fram Aktuell Rapport. Jag tvivlar på att nån minns den i dag, men då var den snusktidningarnas kronjuvel. Det kunde inte bli värre. Jag började bläddra efter mig själv. Och insåg att en fotograf gått förbi Kungsträdgården när vi dansade på scenen där, tagit bilder och sen sålt dem som illustration till en djuplodande artikel om alla villiga tjejer man kunde träffa i Kungsan. (Man sa så på den tiden, man sa villiga. Ett ord som borde få en renässans om det blir nåt av den där samtyckeslagen.) Jag var med andra ord väldigt påklädd i byxor, klänning, väst och tungt jädra myntbälte och gjorde mitt jobb rätt och slätt. Så det var ju inte så farligt. Men de hisnande sekunderna har satt sina spår, så när jag får höra att jag nämnts på NÄTET i ett KONSTIGT SAMMANHANG, blir jag lite nervös… (Fortsättning följer.)
Jag såg er magdans för exakt trettio år sedan!! Idag minns jag bara vickande höfter bara armar!!