Jag är sista kvällen i Bratislava. Det har varit kris sen vi kom. Jag var lite, eller kanske mycket, naiv när jag trodde att det här skulle fungera, men jag ville så otroligt mycket att det skulle bli bra. Det vill jag jämt. Men det blir bara så ibland och inte alls den här gången. Jag vill aldrig, aldrig mer återvända hit.
Det här skrev jag samma dag som vi anlänt. Jag finner ingen anledning att ändra nånting:
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Ingenting, antagligen. Bratislava var väl en ren eftergift. Om jag hade valt fritt hade jag inte varit här just nu, i den här ödsliga staden, och varit genomskinlig.
Allt är overkligt och alla mina drömmar och önskningar har tappat färg och styrsel, som gamla konsertaffischer i regn. De hölls bara uppe av min röst pipande i falsett, av min tro på att om jag vara kunde skapa en brygga av pladder över tystnaden, så skulle vi sen kunna tala fritt och otvunget. Och reda ut allting tills alla var nöjda.
Men i Bratislava tappar jag alla mina påhittade redskap för att skapa lycka. Jag blir så tunn att det till slut syns att jag saknar kärna och sen flyter jag fram över Donau som en meningslös manet, helt utan mål.
Så där hade jag det med Stuttgart. Never forget that horrible Stuttgart feeling.