Som en roadmovie med skakig handkamera – mitt första möte med Polen. Jag hade argumenterat för att polska vägar inte alls behövde vara dåliga och att valet att köra en omväg genom Tyskland för att komma till Krakow bara grundade sig på ett förminskande av det polska vägverket. Jag talade för min sak med retorisk kraftfullhet och sådde en tvekan hos mitt ressällskap som jag snabbt utnyttjade för att få det till att vi skulle satsa på väg 18.
Vad jag inte visste var att väg 18 är en så kallad vägruin. Det låter dåligt. Det är det också.
Under ockupationen satte tyskarna igång med det de bedömde som prio ett, vilket var att bygga stora, fina vägar. En av dessa vägar skulle gå från Berlin till Krakow. Men när krigsläget blev kritiskt för Tysklands del, övergav man helt sonika den inte alls färdiga vägen, och alla andra vägprojekt med. Resultatet blev en vägbana med skarvar och gropar och allt som gör bilkörning till ett skakigt, larmande inferno.
Det var jag som fick köra hela biten på väg 18. Eftersom jag läst alla Mia Törnbloms böcker ansträngde jag mig för att se möjligheter där mina medpassagerare bara såg en risk för kotförskjutning. Jag tänkte lite att vägruinen kunde fungera som de viktminskningsvibratorer jag aldrig köpte från TV-shop. Här fanns kilon att bli av med. Jag vägrade svänga av och ta småvägar för att snabbare nå den modernare motorvägen. Ju längre sträcka på väg 18, desto större viktförlust.
När jag förslog att vi skulle vända och köra tillbaka och sen tillbaka igen, så att jag skulle kanske skulle uppnå size zero, vägrade mitt ressällskap och höll fast ratten på ett rätt barnsligt sätt. Jag skrek att det var de som stod emellan mig och mitt fitta jag, men det ignorerades. Jag tvingades in i baksätet och där satt jag och kunde bara se på när väg 18 försvann allt längre bort. Den är nu min bästa vägruin. Eller i alla fall topp fem.
Lämna ett svar