I går såg vi ingen som helst misshandel. Men å andra sidan tillbringade vi mycket av dagen i välmående citykvarter och på ett konstmuseum. Konstmuseerna har namn som påminner om svenska regementen: K20 och K21. Vi var på K20 och kunde se verk av Düsseldorfprofiler som Joseph Beuys, men även klassiska 10-talsmålningar av Picasso och Léger.
det som gjorde mest intryck var hur otroligt personaltätt det var. En och en halv vakt i varje rum – några stod alltså i rena dörröppningar och man fick nästan tränga sig förbi, vilket var bra för det inskärpte att det här inte var något nöje, utan något djupare, värdefullare som man ska vara ödmjuk inför och vara glad över att få ta del av. Tramsfaktorn var befriande låg.
Och så fiket…med inredning skapad av en konstnär som vet hur det känns att misslyckas med att bo i kollektiv. Det var drömlikt, sorgset och oväntat bekvämt. Kopparna var fina, men kaffet brändes genom porslinet och allt andades att det som ser bra ut på ytan visst kan fungera, men aldrig helt smärtfritt. Nere på museets entrétrappa slet en man som nog inte fått nånting att fungera riktigt bra de senaste åren, med ett dödsdömt projekt. Han tiggde inte ens cigaretter, eftersom han fått ett cigarrettpapper av en generös kompis. Det sköra papperet fladdrade när han gick runt och frågade konstintresserad allmänhet om någon hade lite lös tobak att avvara. Det var det ingen som hade.
På kvällen gick vi på ett trevligt ställe i Altstadt och lyssnade på tradjazz. Så nu känns det som om allt kan hända.
Lämna ett svar