Jag vet inte hur mycket Polen man egentligen får för pengarna när man besöker Krakow. Ingen här ser ut som polackerna vi mötte på färjan från Trelleborg. Där hade många stickiga tröjor utan något under. Många såg arga ut. Eller lite ledsna.
I Krakow vilar inga ledsamheter. Alla är nästan lite konstigt glada. Det är ju jättetrevligt, om än lite ovant. Alla är fint klädda och missbrukarkvoten verkar ligga på någon tusendels promille. Det är en vacker och lycklig stad, där människor lever och roar sig utan att nånsin bli osams och ta till övervåld. Det skrattas mycket klockan tre på natten utanför fönstret. Inga ångestskrik och hot om att slita huvudet av varandra som det brukar vara på Erstagatan vid samma tid. Det är så himla gulligt här. Som Skansen.
Den känslan förstärks av alla små minibussar som påminner om plingelingtåget på just Skansen och som inget hellre vill än att ta mig på en tur till Jewish Quarter, Ghetto and Schindler’s Factory. En väldigt tragisk sightseeing, där Otto Schindlers fabrik ska utgöra någon sorts feelgoodinslag, antar jag. Jag är för snobbig och för illa berörd för att ta mig en tur, men om jag gjort det skulle jag inte blivit förvånad om man hade fått höra Liam Neeson i hörlurar guida med sin svala, trygga röst.
Jag gör mig märkvärdig och säger försiktigt till en av förarna som försöker locka in mig i sitt fordon: ”I don’t think Schindler was at all like in the movie.” Föraren svarar frejdigt: ”Well, you’re not meeting him, you’ll just see the factory.” Då får han en peng, fast jag inte tänker åka.
En utflykt till Auschwitz marknadsförs som ett ”must see!” i en broschyr jag får på turistinformationen. Det är som om allt det som hänt inte hänt – egentligen. Som mamma brukade säga när jag bröt ihop framför naturfilmer som barn: ”Det där är ju inte på riktigt.” Men det var det ju. Så kanske är det den varma, välkomnande charmen som är en charad.
Lämna ett svar